"Carpe diem quam minimum credula postero"
waiting for your call<3
hemma från skolan idag igen. Har feber och känner mig helt slut. Har sovit framför tv.n och druckigt varm o'boy.
När man är hemma själv börjar man tänka extra mykt, delvis för att man inte har tid annars och för att man inte orkar aktivera sig och göra nått annat.
Min självbild är nog längre ner en på länge.
Vill inte se mig i spegeln och hellst av allt skulle jag slänga ut vågen som jag dagligen drar mig till. När man drar sig till nått borde det bli en förändring. Nej, det blir det inte. inte ett dugg.. Vågen står kvar, på samma jävla kilo som alltid... Vågen visar mig siffrorna som får mig att vilja spy upp allt jag någonsin låtit mig själv svälja och kasta ut kylskåpet genom dörren och spränga den med dynamit...
Tröstätande har ni nog alla hört talas om, likso småätande och sockerberoende
Jag vet inte vilket av det jag är. Förmodligen alla tre och en miljon andra saker med som jag inte kan namnen på.
När man är hemma från skolan får man ännu flera anledningar att småäta liksom, vad kan man annars göra?
Det finns nog inget annat man gör igentligen. Man äter och väntar på att bli frisk, och jag hatar det. HATAR DET!
Jag hatar att jag måste äta hela tiden fast jag vet att jag inte behöver och kommer må dåligt över det.
Sen hatar jag att jag är sjuk och inte kan gå till skolan, träffa mina kompisar och hänga med i arbetet.
Perfekt start på terminen, blir sängliggande och missar den första informationen på alla lektioner. Kan det bli värre?
HAHHA, jaa det kan det såklart. Jag predikar som om några dagar borta från skolan vore mitt livs undergång. Det är det verkligen inte.
(Som ni märker kommer jag nu in i den delen jag försöker övertala mig själv om att det kunde varit bättre och att jag duger)
Att jag missar några dagar är ingen fara Annie, bättre att vara sjuk nu än i mitten av treminen och missa massa prov och sånt. Se saken från den ljusa sidan, kanske inte det lättaste men iaf? bättre att försöka, right?
Okej, jag trivs inte med min kropp, jag tycker att jag ser hemsk ut men, vad kan ändra på det? Jo genom att JAG, Annie Elisabeth Bergström i egen person tar tag i det och börjar kämpa för att bli nöjd. Jag vill inte vara smal som en modell där man ser revbenen igenom den tunna huden, det vill jag verkligen inte. Jag vill bara känna mig, hur ska man säga, rakare? Så att det inte bullar ut saker där det inte ska. Stor mage ska man ha när man är gravid och det är inte jag.
Måste börja träna igen, bara det att träningen ger ju fan inga resultat. även om jag verkligen försöker så syns det inte! inte ett jävla dugg!!! Jag behöver resultat för att känna mig duktig och för att orka fortsätta! Hur ska jag göra för att lyckas med det? På det här sättet så går det inget vidare.... Kanske ska börja ut och gå minst en halvtimme/timme per dag. Kan det hjälpa? HELP NEEDED!!!!
Carpe diem quam minimum credula postero - Fånga dagen, lita ej på morgondagen
Som jag hade dig förut
Som jag hade dig förut, en sjukt vacker låt som jag nydligen börjat lyssna på.
Texten gräver sig in i själen och omsluter hjärtat med en obeskrivlig värme
Så är det iaf för mig
Jag blir glad av låten fast måste ju erkänna att den även kan få mig att fälla en tår
men, vilken låt kan inte få mig att göra det?
Humöret spelar en stor roll och min omgivning lika så
Har pratat med Loffa idag om känslor
Något som det faktist är jag som inte vill prata om igentligen men
Om jag inte får ur mig det jag tänker på så kommer jag vissna
Han är den enda som varit med från början och aldrig släppt taget
Med Loffa har jag en framtid, måste bara våga se den
Vi slåss för varandra, vi kämpar och ger aldrig upp
Vi ska leva tillsammans och vi ska dö tillsammans
Annie Bronsén kommer det stå på min post
Inte längre Bergström, Bronsén
Annie och Leif Bronsén, det smakar så bra i munnen
Klingar så vackert i öronen och ser ut som en sommarnatt
Inget kan se, låta eller smaka bättre
Jag önskar jag kunde plocka fram det där speciella ordet just nu
Det där som ingen ännu har kommit på
Ordet som beskriver en känsla som ingen annan kunnat
Mina ord räcker inte till
Kanske är det så att de finaste orden är just
*Jag älskar dig*
Då får man nöja sig med det, eller, nöja sig?
Vad kan vara mer underbart än att vakna upp vid sidan av den man älskar
Känna personens varma hud och höra dess andetag
Att det första man hör när man vaknar är orden
*Jag älskar dig*
Då vet jag att livet är värt att leva
Leif <3
Ångest
Jag vet inte vart jag ska göra av alla mina känslor
Dom bubblar över och dränker mig
Armar från jorden drar ner mig och skrik ekar i huvet
Jag fryser, skakar
Men jag klär inte på mig, jag är naken fångad i mörkret, igen..
hur länge ska den här nedförsbacken falla med mig
När planar vägen ut så jag kan börja klättra upp igen
Solen värmer antingen för mykt eller ingenting
Det är nått i luften som inte är rätt
Någonting som andra inte ser, något som man inte kan sätta ord på
Något okänt som existerar i min värld
Jag vill inte längre sitta fastkedjad i min glaskupa och se livet försvinna bort
Jag vill inte se hur alla lever livet utan mig
Jag vill kunna slita mig loss, ta av mig snaran runt halsen och kliva ur min bubbla...
Varför måste det vara så svår...
Ni som läser dethär tror säkert att jag är ett stort emomiffo som lyssnar på KENT och skär sig hela dagarna
Det är inte sant, jag kan vara glad, jag kan skratta och njuta
Jag kan känna dofter, höra nya ljud
Mitt hjärta har inte slutat slå, och mina andetag har inte upphört
Allt går bara mykt långsammare, hänger inte med i erat tempo
Ångestångestångest
Ångest över allt i skolan som jag måste göra
Ångest över att mina vänner inte mår bra
Ångest över att jag aldrig räcker till
Ångest över att solen inte värmer
Ångest över att åskan skrämmer mig
Ångest över att spindlar ger mig panik
Ångest över att vara ensam
Ångest över att alltid gråta
Ångest över att alltid behöva hata
Ångest över att aldrig förstå
Ångest över att jag inte orkar kämpa
Ångest över att jag är älskad
Ångest över att jag är hatad
Ångest över....
Ångest över allt....
Jag klarar inte det här mykt längre....
(..Help me..)
